Kommer inte kunna vara en fågel i en bur. Jag kan inte ha rep runt armarna som håller mig fast likt en
marionett-docka i en låtsasvärld fylld av glitter och pråligheter.
Måste få uppleva, måste få känna, måste få göra fel.
Man har inte har all tid i världen, det är ju bara så.
Upplev, känn och ge dig själv tillåtelse att göra fel så länge man kan.

Det som händer det händer, ältar du går du sönder lite i sänder.

En natt när det blåser så man tror att taket ska flyga iväg och man kan höra hur snön piskar mot husets fasad, när trädena utanför svajar och snön lägger sig i drivor på marken. Då är man glad att man ligger under ett täcke och slipper frysa, även fast man hostar, även fast man är ensam trots att man har sällskap av en spinnande katt, så är man glad att man ligger i en säng under ett varmt täcke och kan somna om. Glad att man har väggar runt omkring sig och tak över huvudet. Glad över att man kan hålla sig varm.

Skön dag igen minst sagt. Haft en timme matte på morgon sen har vi repat inför kvällen, när vi tröttnade på det har vi spelat igenom ungefär alla låtar vi kunde hitta i ensamble-rummet.
Godingar så som Ring Ring, Waterloo, Basketcase, Sweet Home Alabama, Since you been gone, Breaking the law mm. Bra skit, bra skit. Grymt lät det också förstås.
Min hals är dock väldigt rosslig och lite hes, passande att den ville ställa till med sådant besvär just idag.
Men det går som det går. Inte mycket att göra åt.
.

Luften är så frisk just nu
Jag kan andas rent igen, även utan dig

Solens strålar börjar nå fram igen
och fåglarnas kvitter väcker mig på morgonen

Människorna ute på gatan har börjat tina upp igen
Det är en ny tid nu alla kan andas rent igen

Nätterna får liv och vindarna är ljumma
Ska vi ses igen?
Brukar du tänka på mig lika ofta som jag tänker på dig.
Tänker vi på varandra på samma sätt?
När jag vandrar gatan hem är fötterna ömma
den här gången handlar allt om att försöka glömma

Världen saknar sina färger när du inte är här
Trädens löv faller just nu,
fler och fler täcker marken här utanför
Jag vet inte om jag älskar dig eller
älskar tanken om dig, jag har inte riktigt bestämt mig än.
Vattenpölarna på våran gård påminner mig
om att ingenting blir sig likt efter igår.

Snöflingor som landar på din kind
blir till glimmande stjärnor som glittrar ikapp med dig.
Jag håller ett stadigt grepp om dig för att inte halka
under den istäckta marken under mig.
Minns du vad vi sa?
Om hur löjligt allting var
Nu spelar det ingen roll om solen släcks

jag har värme från dig så att jag klarar mig.

Så länge jag har värme från dig kan jag klara mig.

(Ny låt, min text)

Nästan iallafall. Det här gjorde min dag, så att säga.

Hur kunde det bli trettonde november så snabbt det var ju nyss det var sommar?

Hur som helst, här kommer en liten väderleksrapport från de norra delarna av vårat avlånga land:
Snötäckt mark, kylan biter tag i kinderna, - 12 grader för att vara exakt, halkigt under skorna, röda nästippar.
Och det här är bara början.

Har varit hemma i två dagar nu.
Min kropp är trött och värker.
Har antingen legat och sovit eller roat mig med att se ungefär alla program som finns på tv.
Annars är det ju lite sådär just nu, men det är inget eller ingens fel. Det får ni inte tro.
Jag känner mig lite nere och ensam.
Det kan mycket väl vara hösten och mörkret som gör det.
Det är märkligt för det går så mycket upp och ner inombords just nu, 
för samtidigt som jag är ledsen så känner jag mig glad och tacksam över så mycket.
Men så är läget, och jag klarar mig.

Hur länge orkar man hålla illusionen sådär rosaskimmrande och fin?
Hur länge orkar man vänta?
Tänk om jag hade någon jag kunde ringa till och få höra något fint.
Någon som kunde ge mig värme i natt, som kunde rädda mig från ensamheten.

Någon som ber mig att strunta illusionen, för att jag inte behöver drömma mer.
Någon att bli vi med.

Grattis finaste Hanna, hoppas din dag har varit bra, bättre, bäst.
Älskar dig. Puss!

Av er som yttrat er kan de flesta se den och kul att den gillas.
Men det finns ju fortfarande några som inte ser den, och så ska det inte ju inte vara.
Märkligt, jag har ingen aning om hur jag ska lösa det. Tips och ideér mottages mer än gärna.

Just nu peppar jag Markus Krunegård. Den 6 december är det dags.
Det är ett tag men väntar man på något gott så.

Nu ska jag fortsätta skriva på min literary analysis. Hemskt kul. Med betoning på hemskt.

Jag har märkt något lustigt, min header, tror jag att det kallas iallafall..
Det som är högst upppå sidan. Den här:


Syns inte på alla datorer. Vilket ju är trist, tycker jag åtminstone.
Så min fråga är, det är här ni ska hjälpa mig.

Syns den för er?

ps. nu kan ni väl ändå skriva. En enkel fråga som kräver ett enkelt svar.
Jag vet ju ni läser. puss

Jag blir så ledsen, för dig, för er.
Märkligt. Tråkigt. Fel. Verkligen.
Hoppas att allt bli bra på ett eller annat sätt.
Det kommer det att bli, det måste det.
Jag finns här.