som en fjäril i tankarna
Ett nät fyllt av tankar och dagdrömmar i ett virvarr som får mig att försvinna från den här planeten ett tag. Det får läpparna att le och får kinderna att bli lite rödare än vanligt. Du har flygit in i mina tankar, likt en fjäril som inte riktigt vet var den ska.
Samtidigt som snön på marken under mina steg försvinner mer och mer skalar jag av mig gamla lager som inte behövs mer. Allt kommer till den som vågar vara rädd enligt Kent. Jag vill våga, den här gången. Jag vågar så länge det innebär att det får läpparna att le och kinderna att rodna och fjärilen i tankarna har bestämt sig för att stanna. Du.
Som en fjäril i tankarna.
guldfisk
Det kliar och du söker febrilt efter någoting som kan få det att försvinna, men det fortsätter finnas i din väg.
Men du kommer aldrig hitta det du söker för det finns ingenting som kan ta bort sanningen.
Det sitter fast där likt lim och drar till sig saker.
Allt det du inte vill ska synas och märkas uppenbarar sig för andra att granska och du kan inte gömma dig längre.
Du kan inte gömma dig föralltid sa mannen till dig.
Du har varit osynlig länge nu och du får direkt stå ut med att bli synad in i minsta lilla söm.
Det klättrar inom dig och fortare, fortare känner du paniken klia i dina vener.
Du är en guldfisk i ett akvarium.
Sanningen kommer ifatt dig och dina ord blir allt färre.
Det enda som bryter tystnaden är klockan som ekar dunkelt med sina slag:
Tick tack tick tack tick tack.
elfte januari
Jag vil ha dig. Nära. Här. Hela tiden.
artonde december
Så kanske, kanske.
sextonde december
Jag vet inte riktigt. Det kan vara något fint, något bra, något fantastisk.
Men jag ingen aning. Det kan vända och bli raka motsatsen med.
tionde december
Ibland skulle jag verkligen vilja ha förmågan att kika in i folks huvuden och se vad som försigår.
Jag kommer nog aldrig sluta förundras över vad som kan tänkas röra sig där inuti.
åttonde december
Just nu, kommer jag säkert få mina drömmar krossade.
Jag vill inte tänka såhär bra och fint om det och dig men ändå gör jag det,
det gör jag jämt. Jag bli säkert besviken. Åter igen och igen och igen..
äsch.
22:22:21
Det måste vara nåt fel på mig, eller er.
tjugofemte november
Kommer inte kunna vara en fågel i en bur. Jag kan inte ha rep runt armarna som håller mig fast likt en
marionett-docka i en låtsasvärld fylld av glitter och pråligheter.
Måste få uppleva, måste få känna, måste få göra fel.
Man har inte har all tid i världen, det är ju bara så.
Upplev, känn och ge dig själv tillåtelse att göra fel så länge man kan.
Det som händer det händer, ältar du går du sönder lite i sänder.
tjugofjärde november
En natt när det blåser så man tror att taket ska flyga iväg och man kan höra hur snön piskar mot husets fasad, när trädena utanför svajar och snön lägger sig i drivor på marken. Då är man glad att man ligger under ett täcke och slipper frysa, även fast man hostar, även fast man är ensam trots att man har sällskap av en spinnande katt, så är man glad att man ligger i en säng under ett varmt täcke och kan somna om. Glad att man har väggar runt omkring sig och tak över huvudet. Glad över att man kan hålla sig varm.
kärlek och mod
Dock är jag inget bra exempel för det har skitit sig ungefär lika många gånger.
Men jag lever och andas lika bra för det.
Jag har också varit med om det motsatta, när någon har berättat för mig vad dom känner och jag har bara blivit smickrad. Tänk själv. Skulle du bli avskräckt om en person gillade dig, tycka han/hon var konstig?
Jag tror inte det.
Så jag vill också uppmana er att våga. Det kan bli fel.
Ett fel som kan vara hjärtskärande och hemskt men livet går så småningom vidare.
Det kan också bli rätt, och då kan det bli alldeles underbart rätt och fint och fantastiskt.
Jag har vågat och man förlorar ingenting på det. Vill denne inte ha dig så är det inget att ha.
Fast det är lätt att börja tänka att det måste vara fel på mig.
Men om det är fel så är det fel, jag skulle ändå inte ändra på mig själv för att få någon att gilla mig.
Aldrig.
Det ska inte någon av er göra heller.
när släpper man en dröm?
Hur länge orkar man hålla illusionen sådär rosaskimmrande och fin?
Hur länge orkar man vänta?
Tänk om jag hade någon jag kunde ringa till och få höra något fint.
Någon som kunde ge mig värme i natt, som kunde rädda mig från ensamheten.
Någon som ber mig att strunta illusionen, för att jag inte behöver drömma mer.
Någon att bli vi med.
sjunde november tvåtusenåtta
Är det ett tecken på att inget kan göras ogjort?
När de första små regndropparna landar på marken i en uttorkad öken.
Är det då man förstår att det alltid finns hopp?
Att man aldrig ska ge upp.
När du förlorat all tro på det goda livet men får en anledning att le igen.
Förstår du då att man inte alltid ska tänka på vad som händer sen?
När den smutsiga vägkanten, den fula tavlan som hänger i hallen,
den konstiga skylten med stavfel blir till det finaste du sett.
Förstår du då att det är lyckan som har kommit till dig?
När du tänker igenom varje ord, när varenda bokstav har stor betydelse för att det måste bli rätt.
Blir du bättre för det?
När natten är becksvart och stjärnorna lyser som klarast och du står brevid någon
som gör att ditt hjärta håller på att hoppa ur bröstkorgen.
Är det knappt att du vågar andas då?
När blommorna börjar blomma ut och luften är frisk igen.
Inser du då att man inte ska ta något för givet?
radio och tv vill också va' med.
varför blir det såhär?
Jag var naiv att tro att det skulle gå, jag började ta ut saker i förväg.
Men det ska väl antagligen inte vara så lätt.
Jag sköter mig alltid, är praktiskt tagit jämt hemma, gör alltid det "rätta".
Jag tänker att jag ska få någonting tillbaka för det.
Jag trodde att ni också tycker att jag är klok och mogen nog att klara mig själv
och förstå vad som är bra och dåligt, rätt och fel.
Men tydligen inte.
Jag vet att ni är rädd om mig.
Men jag är inte dum.
Jag är rädd om mig, och jag är rädd om er såsom ni är rädd om mig.
Jag älskar er och önskar att jag kunde få er att förstå.
tid
Nu har vi redan gjort bort över halva denna skolvecka. Veckorna går så ruskigt fort.
Jag börjar faktiskt tvivla på om det är bra eller dåligt.
För har ni tänkt på hur sällan man lever och njuter av nuet? Ofta längtar man hela tiden till något särskilt.
Man sätter upp datum man ser framemot istället för att tänka hur bra man har det just precis i denna stund.
När det är en vardag längtar man till helg, när det är helg längtar man till lov, sen längtar man till just den träffen, den konserten och så vidare. Det är ju faktiskt så, lite synd ändå.
Jag ska försöka tänka mer på det.
Tänka på just det där fina som händer varje dag som man lätt glömmer bort.
Leva i nuet, det ska jag bli bättre på.
I september börjar en annan typ av vår.
Varför kan jag inte få det där som jag vill ha i mitt liv? Efter en sådan underbar dröm, känns det verkligen inte lika underbart att vakna upp. Nu kommer jag bara tänka på den där fina drömmen hela dagen, hoppas på att drömmar kan gå i uppfyllelse. Någongång måste ju någonting hända. Fast vad vet jag. Jag skulle inte vilja vänta 17 år igen på det.
Kärlek.
samson
all you need is love?
Varför kan inte alla få bli knäsvaga?
Varför kan inte alla bli röda på kinderna?
Varför kan inte alla få känna som om dom flyger på moln?
Varför kan inte alla känna hjärtat som bultar så hårt att
man tror det ska komma ut ur kroppen?
Varför kan inte alla ha någon att få gulliga lappar av?
Varför kan inte alla ha svårt att koncentrera sig eftersom de bara tänker på en person?
Varför kan inte alla få känna en hand i sin?
Varför kan inte alla ha någon som strycker håret från ens kind och säger att man är den finaste han/hon vet?
Varför kan inte alla få ha någon att känna sig oslagbar tillsammans med?
Varför kan inte alla få veta att de är värdefulla?
Varför kan inte alla bara vara lyckligt kära?
Jag hatar det faktum att det inte alla kan det, jag hatar ännu mer att jag aldrig kommer kunna göra något åt det.