Sånt man kan dagdrömma om.

Idag spelade vi på min hemmaplan, det var sjukligt roligt.
Det är så kul. Har redan ångest för att veckan ska ta slut, jag vill så gärna göra detta hela,hela tiden!
Sen när jag kommit hem fick jag ett telefonsamtal från min broder, och det verkar som att rapporten kommer att få stirra i det tomma ikväll för nu blev det visst Soundtrack för min del kvällen till ära.
Härligt, fina dagar!

Jag känner din närhet likt en fjäril som aldrig vill ge upp.
Jag känner dina andetag lätt som en vindpust och stryker mina fingrar
lätt över dina revben så att det knappt märks.
Vi andas i samma takt och våra hjärtan slår slag för samma sak.
När du inte ser eller hör det rinner det långsamma tårar ner för mina kinder.
Det är ingen idé att släppa taget om en dröm, den hinner ifatt en i vinden.

Jag fascineras otroligt mycket av drömmar. De är så märkligt oforståeligt.
Oavsett om det var en hemsk, konstig eller väldigt fin dröm har jag alltid lika svårt att förstå hur det kunde komma från mitt eget huvud.

Jag brukar ha återkommande drömmar. När jag var lite yngre drömde jag jämt och ständigt om en speciell plats som jag befann mig på. Det var en grotta som låg mitt i en gräskulle,  som i sin tur låg bakom en kyrka. Väldigt mysig plats, faktiskt.

Endel teorier säger ju att man drömmer om det sista man tänker på innan man somnar, till vis del kan det nog stämma men nja, jag har såvitt jag vet aldrig legat vaken och tänkt på en femfotad(!) elefant innan jag somnat.

För ett tag sen drömde jag att jag träffade en av mina kusiner som jag på inte träffat på flera månader och sen visade det sig att han fyllde år dagen efter. Undermedvetet, hu?

Vissa drömmar är ju himla fina. Så fina att man blir deppig när man inser att det var en dröm.
Som igår på bussen drömde jag att jag gillade en väldigt fin pojke (har aldrig sett honom i det verkliga livet, vad jag vet)
med mörkt lite smålockigt hår, stora bruna ögon med täta,långa ögonfransar och små söta fräknar i ansiktet.
Jag gillade pojken, men jag kände honom inte sådär väl som jag önskade att jag gjorde. Trots det begav jag mig mot hans hus och plingade på dörren. Jag stod där på bron och såg ner på dörrmattan där man kunde tyda ordet "välkommen" . Då öppnades dörren, det var han. Han, fina med det lockiga mörka håret.
Jag sa - Jag tycker hemskt mycket om dig, jag är lite ledsen och skulle vilja ha någon att krama.
Han såg på mig med de stora vackra ögonen och kramade mig länge, länge och sen bad han mig komma in.

Var kom allt det fina ifrån? Mitt huvud?
Tänk om man hade mod att göra något sådant på riktigt.
Tänk om det skulle bli så fint. Tänk.