(Att jag gör reklam för gina tricot, känns inte riktigt sådär jättebra men det var det enklaste sättet att visa klänningarna!)

Hursom. De säljer en sjömansklänninng på gina tricot, seriöst jag dööör. Så som jag velat ha en, äntligen!
Känner mig lite dålig, men TACK ginatricot. Det var gulligt.

 

 
Denna kommer nog också få komma hem till mig! (haha jag lever mig verkligen in i modebloggsrollen!)

 
Denna hade jag också väldigt gärna viljat ha, men den får jag nog klara mig utan den här gången.

Nu ska jag gå och klä på min chiuaua sina rosa små kläder och kanske att jag måste smeta på lite mer brunkräm i ansiktet och pluta med läpparna lite framför spegeln, sen kan jag gå ut med lilla voffsingen!
puuuusss, love you! <3<3<3

Ja, eller något sånt.

Solens strålar kommer längre in och starkare för var dag som går. De lyser upp inombords, allt blir lite ljusare, lite varmare, lite starkare. Skuggan av trädet som skymtar på väggen på huset mittemot liknar ett stort spindelnät.
Ett nät fyllt av tankar och dagdrömmar i ett virvarr som får mig att försvinna från den här planeten ett tag. Det får läpparna att le och får kinderna att bli lite rödare än vanligt. Du har flygit in i mina tankar, likt en fjäril som inte riktigt vet var den ska.
Samtidigt som snön på marken under mina steg försvinner mer och mer skalar jag av mig gamla lager som inte behövs mer. Allt kommer till den som vågar vara rädd enligt Kent. Jag vill våga, den här gången. Jag vågar så länge det innebär att det får läpparna att le och kinderna att rodna och fjärilen i tankarna har bestämt sig för att stanna. Du.
Som en fjäril i tankarna.

Helst av allt skulle jag vilja vara nära dig. Se in i dina ögon, stryka mina fingrar lätt över dina läppar, rufsa till ditt mörka hår, skratta sådär flickigt du vet, bli röd om kinderna och se ner i marken, få en hand i min, citera en Håkan-låt bara för att retas lite, hålla om dig, länge, så båda två glömde vad vi pratade om sist.

Jag har varit fasligt dålig på det här med att blogga på senaste tiden.
Men som sagt autopiloten börjar kopplas av och jag försöker leva utanför datorn istället.
Som det ska vara.
Jag går hem till en vän och äter tårta och dricker te när vi får jobba självständigt på en lektion, jag äter godis på en helt vanlig onsdag, jag lägger mig och ser en film fast jag kanske borde göra annat, jag spelar och sjunger Bo Kaspers orkesters Brev och Håkans Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, jag räknar lite matte och lyssnar på Detektivbyrån -jag lyssnar mest, jag gläds över solen och ljuset, jag blir lycklig av väldigt lite, jag har på mig knalligt blå strumpbyxor, jag ritar flickor med rosetter och pojkar med ruffsigt hår i anteckningsblock, jag läser om festivaler och drömmer mig bort, jag ska inviga min röda vårkappa, jag lyssnar på Frida Isaksson med band i bilen på väg till stugan, jag känner av våren, jag trivs.

Ursäkta min dåliga upptadering på sistone. Om det nu är någon som läser och saknar inlägg vill säga.
Hur som haver, jag mår bra, solen har äntligen kommit fram, snön börjar smälta, man kan gå på asfalt,
det är ljust när jag åker till skolan och när jag kommer hem vilket gör en så mycket piggare, så nu kan man börja leva igen. Det är synd om oss här uppe som får gå autopilot halva året för att orka med dygnet,
men nu är det offknappen för den och åka av på egen hand som gäller!

Imorgon är det sista deltävlingen i rockkarusellen den avgörs på hemmaplan, Maria och Malin ska komma från Kalix och vara mina egna små groupies.
OCH ALLA ÖVERKALIXBOR SOM LÄSER! KOM TILL UG, LÄGG EN RÖST PÅ MIG! så.
Känner mig jättepepp, det ska bli riktigt roligt! Spännande att få se resultatet av alla röstningar senare också, har inga förväntningar eller förhoppningar helt ärligt, om vi går till final känns det mer som en bonus!
På lördag ska vi spela igen! Denna gången på kulturens hus, så himla kul ska det bli!
Då kommer vi att spela: Jag är en vampyr på samma scen som självaste Markus en gång spelat den på.
Det är en kul tanke. Det vill säga att jag känner mig lite cool. hehu.

Så har lite fullt upp det närmaste dagarna men nu har ni fått en liten upptadering om vad som händer.
Ha en fin helg på er! puss!

 

Himla fina dagar. Saknar't.

Sånt man kan dagdrömma om.

Modet säger - Kör på, satsa, du har inget att förlora!
Rädslan att allt blir fel säger  - Kanske lika bra att ge upp, strunta i det, låta det vara helt enkelt.
Detta leder till förvirrelse och det slutar med..
 
att jag säger - ingenting.

En fin bit såhär på kvällskvisten.

Du känner hur paniken kryper långsamt upp bakom din rygg och sakta, sakta kommer närmre.
Det kliar och du söker febrilt efter någoting som kan få det att försvinna, men det fortsätter finnas i din väg.
Men du kommer aldrig hitta det du söker för det finns ingenting som kan ta bort sanningen.
Det sitter fast där likt lim och drar till sig saker.
Allt det du inte vill ska synas och märkas uppenbarar sig för andra att granska och du kan inte gömma dig längre.
Du kan inte gömma dig föralltid sa mannen till dig.
Du har varit osynlig länge nu och du får direkt stå ut med att bli synad in i minsta lilla söm.
Det klättrar inom dig och fortare, fortare känner du paniken klia i dina vener.
Du är en guldfisk i ett akvarium.
Sanningen kommer ifatt dig och dina ord blir allt färre.
Det enda som bryter tystnaden är klockan som ekar dunkelt med sina slag:
Tick tack tick tack tick tack.

Har målat lite i photoshop.  Så det kan gå!