Du känner hur paniken kryper långsamt upp bakom din rygg och sakta, sakta kommer närmre.
Det kliar och du söker febrilt efter någoting som kan få det att försvinna, men det fortsätter finnas i din väg.
Men du kommer aldrig hitta det du söker för det finns ingenting som kan ta bort sanningen.
Det sitter fast där likt lim och drar till sig saker.
Allt det du inte vill ska synas och märkas uppenbarar sig för andra att granska och du kan inte gömma dig längre.
Du kan inte gömma dig föralltid sa mannen till dig.
Du har varit osynlig länge nu och du får direkt stå ut med att bli synad in i minsta lilla söm.
Det klättrar inom dig och fortare, fortare känner du paniken klia i dina vener.
Du är en guldfisk i ett akvarium.
Sanningen kommer ifatt dig och dina ord blir allt färre.
Det enda som bryter tystnaden är klockan som ekar dunkelt med sina slag:
Tick tack tick tack tick tack.