Igår gick jag från ostoppbar till krossad på någon sekund.

Jag var naiv att tro att det skulle gå, jag började ta ut saker i förväg.
Men det ska väl antagligen inte vara så lätt.

Jag sköter mig alltid, är praktiskt tagit jämt hemma, gör alltid det "rätta".
Jag tänker att jag ska få någonting tillbaka för det.
Jag trodde att ni också tycker att jag är klok och mogen nog att klara mig själv
och förstå vad som är bra och dåligt, rätt och fel.
Men tydligen inte.

Jag vet att ni är rädd om mig.
Men jag är inte dum.
Jag är rädd om mig, och jag är rädd om er såsom ni är rädd om mig.
Jag älskar er och önskar att jag kunde få er att förstå.