Jag förstår det inte än.
Det är som en dröm, helt ofattbart.
Håkan. Det var helt magiskt. Jag har inte varit med om något liknande.
Hela konserten var himla bra, med flera mer okända låtar och flera av mina favoriter.

Det bästa och mest otroliga var när bandet börjar spela Kom igen Lena
och Håkan bjuder upp publiken till dans på scenen.
"Scenen är ett dansgolv"
Jag och Maria for upp och dansade. Jag ställde mig och dansade med Daniel Gilbert,
allt kändes så overkligt. Där står man och dansar på samma scen som Håkan!
Sen var det dags för konsertens sista låt som var Det är så jag säger det.
"Slå er ner och bara ta det lugnt här ett tag"  säger Håkan och där sitter vi,
ungefär 50 personer och sjunger med i en av världens finaste låtar med Håkan alldeles intill oss.
Det kändes en aning märkligt men samtidigt verkligen så fint och rätt.
Håkan bytte plats med oss och satte sig på första raden och såg upp mot oss,
där står man på scen medans Håkan sitter i publiken och ser på en. "Vad vackra ni är!"

Sen när låten tog slut, alldeles för tidigt, tackade Håkan för sig och skulle gå av scenen.
Han blev dock uppehållen av kramar och foton.
Precis när jag stod alldeles brevid honom, såg han ut över oss som stod där på
scenen och sa -"Tack för ikväll, men nu måste jag gå."
Men då såg han på mig och sa
- Åh vad fin du är! Kysse mig på handen och jag gav honom en kram
och berättade för honom att han är fantastisk.
Sen gick han sin väg bakom scenen.

Det är helt sjukt. Jag förstår verkligen inte att det hände.
Men jag är så lycklig, verkligen. Nu vet jag vad jag pratade om tidigare.
Ren lycka helt enkelt. Ofattbart. Som en dröm.

Tack Håkan. Tack finaste, finaste Håkan.