Jag känner hur paniken kryper långsamt upp bakom min rygg och sakta, sakta kommer närmre.
Det kliar och jag blir hemskt obekväm med sanningen - att jag ingenting kan göra.
Det är den kreativa paniken som klättrar inom mig.
Jag har ord, jag har melodier men jag har inte fått ihop något på ett tag och jag
skulle aldrig sätta mig och tvinga fram något för sakens skull.
Aldrig, aldrig.
Det skulle bara leda till något som jag inte skulle vilja att någon skulle behöva lyssna på.
Jag får vänta och stå ut med att höra klockan som tickar och visar mitt tomma förråd.
Tick tack tick tack tick tack.